Resan från lägenhet till hus. Förhoppningar och besvikelser och om nödvändigheten att ibland stanna upp och ompröva livet som pågår.
Vi började vår gemensamma livsresa tillsammans i en rätt så stor hyreslägenhet, på högsta våningen, i kollektivhuset Stolplyckan, i centrala Linköping. Vi trivdes utomordentligt bra med både boende, grannar, gemenskap och med det praktiska att bo i en hyreslägenhet. Vi hade två kolonilotter där vi odlade grönsaker, en lite mindre vid Stolplyckan och en större på Garnisonsområdet. Vi hade även en stor balkong där vi odlade både tomater, sallat, gurka och annat gott och trots att vi bodde i lägenhet så lyckades vi ändå odla en hel del för husbehov.
Så småningom började det trots allt växa fram en längtan efter trädgård, möjlighet att odla och att låta vår då snart 2-årige son få möjlighet att vistas mer utomhus, utan att det blev ett så stort projekt. Vi insåg att det skulle dröja flera år innan han kunde gå in och ut på egen hand och tanken om att bara kunna öppna ytterdörren och gå ut och leka, medan potatisen kokade på spisen blev mer och mer attraktiv. När vi sedan började räkna på det ekonomiskt så insåg vi att det till och med skulle minska våra boendekostnader med eget boende om vi lyckades få tag på hus och tomt till ett rimligt pris som matchade vår förmåga.
Vi började hänga på Hemnet och storlek på tomt och tillgång till fruktträd och möjlighet att odla var några av de viktigaste parametrarna i vårt sökande efter boplats. Vi gick på visning efter visning på objekt som föll inom ramen för vår sökbild. Vi drömde och fantiserade och var snabba att skapa förhoppningar som sedan lika snabbt byttes till besvikelser efter återkommande förlorade budgivningar då priserna drog iväg. Vi gav dock inte upp, utan tänkte att det var nog ändå inte meningen att vi skulle bo på just den där platsen, och fortsatte vårt letande.
I augusti 2003 hittade vi ännu en drömplats, drygt 4000 kvm tomt med uppvuxen trädgård invid skogen, på cykelavstånd till Linköping, med ett hus vi föll för direkt och dessutom till ett överkomligt pris. Och den här gången vann vi budgivningen! Vi flyttade till Charlottenlund i slutet av 2003 och lyckades till och med sänka våra boendekostnader jämfört med vårt tidigare boende.
Väl på plats började vi entusiastiskt anlägga stora grönsaksland och planterade mängder med fruktträd och bärbuskar under de kommande åren. Tack vare en hel del självförsörjning från vad vår egen trädgård producerade och överskott som vi gladeligen tog hand om från vänners trädgårdar samt ett extremt sparsamt leverne, så kunde vi amorterade även under tider av arbetslöshet, föräldraledighet och deltidsarbete.
Vi odlade, hade höns, kycklingar, mjölkgetter och killingar och tillverkade getost, yoghurt och filmjölk. Vi lagade mat från grunden på vår vedspis och tog tillvara på allt. Skördade, syltade, saftade och bakade och mitt i allt detta fick även våra barn växa upp - oftast iförda kläder inhandlade på second hand.
Vi fick också erfara att det även kan bli för mycket av det goda. Lika roligt som att skaffa getter - lika skönt var det att ett antal år senare avsluta det kapitlet och låta getterna flytta till några andra, vars dröm uppfylldes genom att skaffa dem. Precis som det hade varit för oss. Livets växlingar. Men vi njöt under tiden vi hade dem, lärde oss massor om mjölkning och ystning och barnen fick uppleva livet med getter och leka med killingar om våren. Att ha varm nymjölkad getmjölk som bas för varm choklad när vi och getterna var på skogsutflykt är fina minnen och något vi enbart upplevt hos oss.
Barnen växte och vi sökte frihet att kunna resa (utan att getvakt som kan mjölka) - eller bara ligga kvar i sängen en lördagsmorgon utan att behöva gå ut och mjölka kl 6 varje morgon. Vår identitet som ”månskensbönder” och självförsörjande på mjölkprodukter, naggades i kanten men vi längtade efter och sökte något annat och framförallt vågade ändra inriktning.
Erik doktorerade 2013 och Maria vidareutbildade sig till psykoterapeut. Vi bodde kvar men hade dragit ner på odlingarna några år tidigare då vi märkte att även det fina och roliga kunde bli kravfyllt. Speciellt i kombination med mördarsniglarnas framfart i trädgårdslanden efter deras intåg här hemma sommaren 2007.
En del av orken och lusten kring odling hade gått förlorad. Andra kunde kommentera “ni odlar ju ingenting längre” trots att vi fortsatte att ha 25 stora krukor med tomater på solsidan av huset och tre pallkragar med ruccola, spenat, sallad, gräslök, dill och persilja. Kanske ses som mycket för en del men för de som kände oss och för oss själva så såg det ut som lite, jämfört med tidigare. Men det behövdes. Att bara sköta om “lite” - under flera år - blev en nödvändighet för att komma i fatt oss själva.
Stress och måsten är troligtvis en ofrånkomlig del i livet, framför allt under vissa perioder, men vi har aktivt strävat efter att inte låta stress och känslan av för många “måsten” ta över och genomsyra våra liv. Periodvis har vi behövt rensa. Bland saker vi samlat på oss under åren och bland åtaganden och beteenden som bara blivit till en vana. Vi behövde stanna upp och ompröva - vad vi ville och vart vi var på väg. Både i smått och i stort. Och vi valde. Bland annat att återknyta banden med odling och trädgård fast utifrån en mer avslappnad hållning. Vi insåg att trädgården och naturen i sig själv inte krävde något av oss. Det var bara våra egna och andras förväntningar som gjorde det.